Smycken & juveler

Länge har seden i Sverige varit sådan att de förlovade får varsin slät ring och bruden får en alliansring till vigseln. Nuförtiden läggs ofta allt krut på förlovningsringen, en s.k. solitärring, och en lite enklare ring till vigseln. Det är internationella influenser som fått fäste även här.

Enligt romarna bar man ringen som en påminnelse för att visa och påminna om trohetseden man lovat varandra. De gamla egyptierna hade uppfattningen att det går en ven ifrån ringfingret på vänstra handen direkt till hjärtat, där själen har sitt ursprung. Nu vet vi förvisso att alla vener går till hjärtat, men där har vi ursprunget till att vi i Sverige bär ringarna på vänster hand.

Morgongåva

Från medeltiden och långt in i vår tid var morgongåvan en säkerhet för kvinnan eftersom hon inte hade något med makens ekonomi att göra. Den var en trygghet i händelse av makens död och kunde bestå av en bit mark eller ett hus. Gåvan var obligatorisk och gavs ibland av makens föräldrar, en slags omvänd hemgift.

Idag ges morgongåvan som en fin gest mellan makarna. Traditionellt sett har smycken varit populära gåvor: till bruden ett smycke som matchar vigselringen, ett armband eller örhängen, och till brudgummen manschettknappar. Idag finns inget sådant kvar utan man ger det man vill, om man vill.

Tiara/brudkrona

Förr kunde man se tiaror vid kungliga bröllop och det ledde på 50- och 60-talet till en oerhörd popularitet. Man kunde hyra brudkronor i välsorterade affärer eller köpa hos guldsmed, en dyrgrip som sedan skulle gå i arv i familjen. Det finns säkert en och annan krona i gömmorna inför en eventuell moderenässans.